Hmm ett år har gått... oj exakt ett år faktiskt! insåg det nu och blir lite tårögd. Samma tid förra året låg jag på sjukhus. Mådde inte så bra... Så många frågor i huvet och jag kunde inte sova. Dagen som snart är här kändes så långt borta och jag försökte att inte oroa mej över nått som skulle vara så långt i framtiden. Har pratat med folk, andra har förklarat för mej hur jag ska tänka.

Den dagen jag har fruktat är här snart. En vecka kvar, eller 6 dagar... Då ska jag gräva upp känslorna och komma ihåg hur det var för ett år sen. vad som hände den natten. Det jobbiga är nog inte att komma ihåg vad som hänt, utan att måsta prata om det... träffa honom där... efter ett år... har så mycket frågor som jag aldrig kommer få besvarade. Ska sitta där och försöka hålla tillbaks tårarna. så mycket känslor av allt runtomkring. Kommer han se att jag har förändrats? att det finns nått inne i mej nu... vill jag att han ska veta? ska jag dölja det som syns? usch jag vill inte tänka på det! har försökt förtränga i ett år och tänkt att det är länge tills jag måste ta tag i det. trodde det skulle ta längre tid. plötsligt fick jag ett brev. 18 november... dagen jag har fruktat...